half-angry-half-happy2

Hjärnan – en ängslig köttklump

Tänk dig ett foto av en fotbollsplan. På den står det 1500 personer och tittar uppåt mot dig. Av de 1500 står 1499 med ett stort leende på läpparna, medan en ensam person har en sur min. Tänk dig nu att vi förstorar upp fotot till 1 x 0,5 m och sedan placerar det framför människor som inte har en aning om vad vi är ute efter. Sedan ber vi dem att titta på bilden och säga till om de ser något konstigt. Hur lång tid tar det innan de upptäcker den sura gubben?

Svaret är mindre än två sekunder. Människan har uppenbarligen en slående förmåga att upptäcka detaljer, eller handlar det verkligen om det?

Vi gör om experimentet. Den här gången säger vi åt 1499 människor att se riktigt arga ut och en ensam att le. Vad händer nu? I regel klarar man inte ens av att hitta den ensamme. Faktum är att man måste ställa ungefär 50 leende personer i en grupp tillsammans för att vi över huvudtaget skall upptäcka dem. Hur kommer detta sig?

Förklaringen går att finna i människans disposition och evolution. Människan har en begränsad förmåga att uppmärksamma alla signaler från dess omgivning och har genom årtusenden trimmats att snabbt reagera på negativa signaler för att upptäcka risker. Vi märker denna tendens även idag, inte minst på våra arbetsplatser. Vid varje fikapaus, i varje lunchrum och på varje möte slåss de positiva och de negativa signalerna i en organisation om vår uppmärksamhet. Om vi inte aktivt gör något finns en risk att de negativa tolkningarna tar över.